Hej, jag tänkte göra en Cissi och vara lite sentimental ett tag.
Att vara på briggen är något av det finaste som finns. Jag har många gånger tänkt "tänk om..." vad gäller att jag ens hamnade på briggen. Tänk om jag aldrig kommit dit. Det var bara av en ren slump, ett bananskal jag gled in på genom min gymnasieskola, utan några som helst förväntningar. Jag hade aldrig förr seglat i mitt liv och skulle heller aldrig satt min fot på briggen igen då jag led av konstant sjösjuka (jag var nästintill apatisk) första gången vi gav oss ut på vattnet, om det inte vore för besättningen. Fina, härliga, glada, välkomnande och oerhört godhjärtade människor. De var anledningen att jag kom tillbaka, och så småningom förstod jag också hur roligt och häftigt det är att segla.
Det slog mig igårkväll. Sista kvällen innan jag skulle flyga hem. Vi satt tätt intill varandra runt ett bord i salongen, drack glögg och öl och pratade om allt mellan himmel och jord. Eller jag satt mest tyst och iakttog alla en i taget och undrade lite om någon märkte något. Och jag tänkte. Jag tänkte på hur himla glad och tacksam jag ska vara för att få vara en del i en så vacker och perfekt sammansättning av människor. Hur lyckligt lottad jag är som får ha de här individerna i mitt liv. Och jag tänkte hur otroligt det är att så många väldigt fina personer finns på ett och samma ställe. Vad är egentligen oddsen att de bästa hamnar dit jag kommer? Man brukar säga att "även solen har sina fläckar," men just nu kan jag verkligen inte hitta en enda fläck på de här personerna. Det skulle väl i så fall vara att jag blir så ledsen varje gång jag måste lämna bara för att de är för bra, men detta kan ändå bara vändas till något positivt.
Omgiven av en unik skara människor som denna gör att man vågar vara sig själv till hundratio procent. Det är så skönt att kunna gå runt osminkad och inte behöva bry sig om att ständigt vara piffad, med risk för att låta för personlig. Men det är faktiskt sant med tanke på all utseendefixering vi lever i i dagens samhälle. Man mår bra som man är. Man är omtyckt för precis den man är, och som Cissi skrev, vet man att man alltid har någon att prata med om man behöver det. Det finns alltid någon där som helhjärtat ställer upp om det skulle vara något.
En för alla, alla för en. Kanske har det något att göra med seglarandan; att man utför ett arbete tillsammans, att alla behövs. Å andra sidan har jag lite svårt att tro att det skulle vara det som gör det egentligen, utan att det snarare handlar om hur äkta allas insidor är. Att alla lever i vetskapen om hur viktigt det är att känna sig behövd, att känna sig värdefull. För det gör man verkligen.
Under den tiden jag fått vara delaktig i livet ombord har jag varit med om många tårar, men betydligt fler skratt. Vi skrattar hela tiden. Skämtar. Skrattar. Och skämtar. Alla har samma humor och skrattar åt samma saker, men vi vet också var varandras gränser går. Jag skulle säkert kunna räkna på ena handens fingrar de kvällar jag inte gått och lagt mig med ont i magen av skratt. Och de dagar då minnesarkivet inte utökats på både längden och bredden finns inte. Vi har så roligt tillsammans och jag trivs så mycket i det här sällskapet att jag inte kan sätta ord nog på det. Man måste nog uppleva det själv för att någonsin kunna förstå.
Jag blir tårögd när jag tänker på att jag av alla människor här i världen har turen att få ha just dessa i mitt liv.
Det här skulle kunna bli en bok om jag ville, för det finns så mycket fint att säga. Så många roliga och urstökiga minnen att ta upp. Men de får stanna i mitt lilla hjärta för nu. Jag tror det räcker här. Min poäng har nog framgått.
Fina, fina, fina ni. Jag tycker så mycket om er.
Och jag saknar er redan (är ni förvånade?)
Ville bara säga det.
/Emma